Jag har bloggat från fler resor

Läs också mina bloggar från resorna till Afrika och Sydamerika och från barnhemmet i Nairobi.

27 november 2014 till 20 januari 2015 reser jag till Indokina och Burma. Den bloggen är inte igång ännu, men kommer. 

Perth

Nu kära vänner närmar resan sig verkligen sitt slut. För fjärde gången sitter jag på Sydney airport. Den lååååånga resan tillbaks har börjat. Det hade varit smartare att åka direkt från Perth till Singapore, men på grund av att jag hade en t.o.r.-biljett London-Sydney, blev den här omvägen MYCKET billigare. Nåväl, vad gör väl "några" timmars längre resa? När jag kommer till Skellefteå på lördag kväll har jag ju varit borta i 10 veckor och fem dagar.

Sista veckan blev förhållandevis stillsam, jämfört med resten av resan, men inte desto mindre trevlig. Jag är verkligen nöjd och glad att jag valde att lägga till den. Som vanligt har jag skrivit varje dag, och nu kommer hela veckans dagbok.

Lördag 23/3

Ja då är man i Perth då. Staden som jag av någon anledning har velat åka till i så många år. Vet egentligen inte varför. Men nu är jag som sagt här. Flygresan från Sydney tog knappt fem timmar. Tidsskillnaden är tre timmar nu när Sydney har sommartid, så när jag kom fram vid halv åtta-tiden trodde min kropp att klockan var halv elva. Jag hade ju börjat dagen tidigt, men som tur var hade jag sovit en del på planet, så jag orkade sitta uppe och prata med Ingela och Sven. Yngste sonen Daniel, som är elva, var också hemma, men de övriga var borta, det var ju lördagkväll.

De två yngre döttrarna, Julia och Evelina, som är 20 och 21, kom hem så småningom. De hade varit på en kompis 21-årsfest. Albin, som är 25 kom hem sent så honom träffade jag inte och Amanda, 26, kom inte hem alls.

Här är det inte ovanligt att man bor hemma länge, även efter att man har pluggat klart och börjat jobba, för det är väldigt dyrt att ha en egen bostad och det är mycket vanligare att man köper en, än att man hyr. Amanda och Albin som jobbar sedan något år, ska bo kvar tills de har sparat så mycket pengar att de kan köpa ett hus utan att behöva låna alltför mycket.

Familjen bor i ett villasamhälle som heter Willeton och ligger cirka en mil söder om Perth. Både Sven och Ingela jobbar ganska nära. Ingela här i området och Sven i en del av Perth som är åt det här hållet, så de har inga långa pendlingsavstånd. Det går i och för sig ganska snabbt att ta sig in till city. Det är cirka tio minuters promenad till närmaste busshållplats. Sedan tar bussen ungefär lika länge och sedan åker man pendeltåg i cirka tjugo minuter (eller snabbare, en del tåg stannar inte vid alla stationer utan går direkt in).

De har bott här i fjorton år och det är väldigt intressant att prata om Australien med svenska invandrare som bott här så länge, har jobb, har fött barn här, har och har haft barn i skola och på universitet, och så vidare. Ungdomarna som minns en hel del om hur det var att bo och gå i skola i Sverige, men gått större delen av sin skolgång här, har också mycket intressant att säga. Det ger så klart nya aspekter till mina intryck av landet.

Söndag

På söndagmorgon åkte vi in till stan för de går i en kyrka som ligger där. Jag följde inte med till kyrkan utan tog i stället en morgonpromenad i ett stillsamt city. Tro dock inte att det inte var folk uppe. Det var faktiskt riktigt mycket folk ute på söndagsmorgonen. En del åt frukost på de morgonöppna serveringarna, andra strosade omkring eller satt och läste eller bara njöt av det behagliga vädret.

Perth har en riktigt trevlig citykärna med flera gågator och torg, fina fontäner och skulpturer, vackra små parker och många caféer. Klockan elva öppnade butikerna och tro det eller ej, men jag hittade en ny handväska på en gång! Jag har väl inte berättat det, men den gamla var pensionsfärdig sedan länge och det var tveksamt om den skulle hålla ända till Sverige. Något annat jag inte berättat är att detta faktiskt var den tredje väskan jag köpte på den här resan! Hehe, så det kan gå.

Klockan 12 gick jag tillbaka till kyrkan där de var klara. Vi gick och åt lunch på en asiatisk restaurang och sedan var Ingela tvungen att åka till jobbet. Sven, Evelina, Daniel och jag åkte för att titta på en annorlunda och kul utställning som de har här varje år. Den heter ”Sculptures at the beach” och är precis som det låter; en massa skulpturer gjorda av konstnärer från många olika länder som står uppställda på och vid stranden. Det var riktigt roligt att gå runt och titta på alla de fantastiska skapelserna i det blåsiga men fina vädret. Vi var nu inte ensamma som hade tänkt göra just det den här dagen. Det var fullt med folk, både utställningsbesökare och sol- och baddyrkare. Vattnet här är alltid badbart men sällan jättevarmt, säger de. Det skiljer bara några grader mellan sommar och vinter. Kan vara 22-24 på sommaren och 20-22 på vintern.

Stränder är för övrigt något som utmärker Western Australia. Så gott som hela kusten, mil efter mil efter mil, består av fina stränder med mjuk, ljus sand.

När vi hade sett utställningen åkte vi till Fremantle, den lilla staden som är Perths hamn, och där bland annat det gamla fängelset en gång fanns. Där besökte vi en marknad, och sådant är ju alltid lika roligt. Fremantle är en mysig stad, jag ska nog åka dit och titta mer en annan dag.

Sedan började det närma sig kväll. Vi åkte hem, åt kvällsmat och hade det trevligt. Jag såg till och med lite TV! (Vilket ju inte händer ofta.)

Måndag

Ingela skulle börja jobba klockan tre idag också, så på förmiddagen åkte hon och jag till Kings Park. Det är ett stort grönområde mitt i staden. Det är delvis ordnat som en park, men en stor del av det är bush som har lämnats orörd. Stadens botaniska trädgård är också inrymd i parkområdet och en rolig och annorlunda lekpark. Vi promenarade omkring hela förmiddagen i de olika områdena av Kings Park. Från parken har man fin utsikt över staden och på flera ställen finns informationstavlor om områdets intressanta flora och fauna, och även om dess historia. Perth ligger precis där två stora älvar möts, och det var också en naturlig mötesplats för aboriginerna långt innan staden fanns.

Vi åkte hem och åt lite innan Ingela skulle på jobbet. Jag åkte sedan in till stan igen och promenerade runt lite, bland annat nere vid vattnet och den lilla hamnen, tittade på ”Bell Tower”, shoppade lite, satt på café och åt en pizza innan jag åkte tillbaka på kvällen.

Tisdag

Det började regna på kvällen och fortsatte till tisdag morgon, så jag började med att ta det lite lugnt, men sedan åkte jag in till stan och gjorde mig en museumdag. Först gick jag till ”Centrum of contemporary art” där det fanns två små men intressanta utställningar. Den ena var gjord av konstnären Michele Theunissen och heter ”You are the robber come and shake hand”. Hon kommer från Sydafrika och utställningen handlar om hur landet togs från människorna som bodde där. Aktuell fråga i många länder... Utställningen var egentligen inte särskilt märkvärdig, men temat är viktigt, och intervjun med henne som de visade i ett rum, var väldigt intressant.

Sedan gick jag till det stora moderna biblioteket i Perth. Där visade det sig att de hade ställt ut alla bilder som blivit nominerade till årets pressfoto 2012 i olika kategorier. Det var jätteintressant. Jag är ju intresserad av foto i allmänhet och pressfoto i synnerhet bara för att de är just pressfoton, men man lär sig också mycket om bygden genom dem.

Till sist gick jag till Western Australia Museum. Utställningen om aboriginernas historia och hur de har behandlats var väldigt bra. Utställningen om västra Australiens utveckling sedan europeerna började komma var också intressant. Likaså den med fossiler. Det har ju hittats mycket sådana i Australien, dels på grund av att kontinenten är en av de allra äldsta på jorden, dels på att sådan forkning är stor här.

Onsdag

Ingela var ledig men var upptagen med något annat på förmiddagen, så jag tog pendeltåget till Mandurah, en stad som ligger ungefär sex mil längre söderut vid kusten. Mandurah är Australiens Venedig, med kanaler i stan och husen byggda alldeles intill vattnet. En del områden lyxiga villaområden med stora hus och egen brygga med inte så små båtar. I andra områden är det lägenhetshus, också de med brygga.

Bortsett från dessa områden så ligger staden byggd runt en havsvik, och det är riktigt fint där med stora grönområden och en mysig lite gågata. Jag promenerade omkring länge och sög in atmosfären.

Eftersom Ingela var hemma åkte jag tillbaka ganska tidigt på eftermiddagen och tillbringade resten av dagen med henne.

Torsdag

Ingela är alltid ledig på torsdagsförmiddagar och då brukar hon promenera längs stranden tillsammans med en eller flera kompisar. Vi åkte dit och träffade Leone. Tillsammans gick vi fram och tillbaka längs hela stranden. Det blev cirka sju km i lös sand. Härligt var det med vattnet som slog in över fötterna ibland och saltstänket i luften. Efter promenaden åkte vi och fikade på ett café längs älven. Det simmade förbi tre delfiner alldeles utanför medan vi satt där.

Ingela skulle sedan till Ikea för att handla en massa gott till påsk. Visste du att Ikea är Sveriges största exportör av livsmedel? Jag följde med och blev mäkta förvånad över den stora matavdelningen. Det är tydligen så på Ikeavaruhusen utomlands.

Eftersom hon jobbade kväll igen, tog jag bussen till Fremantle. Jag hade ju tänkt åka tillbaka dit. Gick runt vid vattnet och på gågatorna ganska länge. Jättefint var det. Där fanns det också en skulpturutställning, både inne i ett gammalt hus och ute på och vid stranden.

Jag var också in i ett par gallerier i centrum, ett med aboriginkonst och ett fotogalleri med fantastiska bilder från vackra naturområden i Western Australia.

Åt en pita souvlaki innan jag åkte tillbaka. Väl där var det duscha och packa som gällde, och sedan, när Ingela hade kommit hem, satt vi ganska länge och surrade. Det var ju sista kvällen.

Veckan i Perth blev en bra och lugn avrundning på en i övrigt intensiv resa. Det känns faktiskt som om jag börjat få lite vardag redan innan jag är hemma!

Fredag

Steg upp 10 över 4 och fick skjuts till flygplatsen tjugo minuter senare. Sitter nu på planet till Sydney. Tanken är att jag ska kliva av bussen i Skellefteå klockan halv nio på lördag kväll. Eftersom det är sju timmars tidskillnad från Perth, har jag rest i 47 timmar då.    

4 städer på 11 dagar

Härom dagen läste jag igenom lite av det jag skrivit tidigare. Insåg att jag kanske borde ha påpekat att jag inte korrekturläser det jag har skrivit, utan bara skriver rakt upp och ner och sedan får det vara bra. Det innebär självfallet att det blir en del fel som jag aldrig ser. Det får du som läser ha överseende med. Jag skriver som sagt i första hand för min egen skull, som en dagbok, och därför bryr jag mig inte om att det blir en del tryckfel och annat ibland. Att det är ganska många som läser det jag skriver är inte mindre roligt för det.

Nu när jag lägger ut detta är det den 23 mars. Elva dagar har gått sedan förra inlägget! Jag sitter just nu på planet till Perth och skriver. Sa Hej då och Farväl till reskamraterna för nåra timmar sedan. Sorgligt, samtidigt som jag ser fram emot nästa del av min resa. Kanske var det därför det gick ovanligt bra att säga hej. Jag är ju dålig på det annars. Av alla goa reskamrater är det några som jag säkert kommer att hålla kontakten med och träffa igen. Andra kommer jag troligen aldrig mer att träffa. Det är ju så det är.

Men nu är det inte tid att bli sentimental om det. I stället kommer här tio dagars dagbok. Håll till godo!

Onsdag 13/3

I onsdags körde vi till Adelaide. Naturen övergick alltmer till ett platt jordbrukslandskap med enorma åkrar. De stora kända vindistrikten, Barossa Valley bland annat, såg vi dock inte till längs den vägen vi kom, men den bördiga jorden är det som utmärker området runt staden.

Adelaide visade sig vara en trevlig stad. På kvällen tog några av oss bussen till stadsdelen Glenelg där bland annat småbåtshamnen ligger. Fast båtarna som ligger där är inte särskit små – i Adelaide bor många rika australiensare med STORA privatbåtar.

I alla fall är det fint längs piren där små restauranger ligger på rad och jag åt till solnedgången över havet.

Sedan tog vi en drink innan vi åkte tillbaka. Killen som jobbade i baren var smålänning. Han hade bott där i fem år och rest omkring i sex år innan det. På hela den tiden hade han inte varit till Sverige. Ofattbart.

Det var betydligt kallare än de sista veckorna och för första gången i Australien hade jag leggings på mig på kvällen och använde sovsäcken på natten.

Torsdag

Sov riktigt gott och vaknade utsövd först vid åttatiden. Vi gick till campingens servering och jag åt pannkakor till frukost. Jättegott var det.

Så småningom tog vi lokalbussen in till city, där Malin, Hasse, Karin och jag gick på Södra Australiens Museum, där det bland annat finns stora samlingar med aboriginföremål. Det var riktigt intressant. För första gången fick vi se mycket annat än bara jaktvapen. Det fanns bland annat en stor samling med olika slags mat som de åt, som frön, rötter, växter, gräshoppor och larver.

Man fick också se olika slags snören och rep som de tillverkade av olika material, och husgeråd, väskor, verktyg och andra redskap för olika ändamål. Det fanns också jättefina saker som de tillverkat för att dekorera sig med eller använda på annat sätt vid olika ceremonier. De flesta var gjorda i trä och rep och dekorerade med fågelfjädrar i olika färger. Jättesnygga. En sådan hade jag verkligen velat köpa som souvernir, men det finns inte bland alla boumeranger i butikerna.

På eftermiddagen promenerade jag ensam längs gågatan i stan. Eftersom det var festival, var det mycket uppträdanden av hög klass, och jag stannade och tittade/lyssnade på flera. Gågatan är lång med vackra träd och uteserveringar i mitten. Riktigt trevlig, som sagt.

Fredag

Fredag var det bussdag igen. Det var inte meningen att den skulle bli så lång, men ödet ville annat. Vi gjorde två lite längre stopp, först i en liten stad för lunch och sedan, när det bara var en halvtimmes körning kvar till Mt Gambier där vi skulle stanna för natten, på en vingård. Det var när vi skulle köra vidare efter vinprovningen det hände. Den orangea motorfelvarningslampan som vi inte hade sett sen sist, behagade visa sig igen.

Efter lite mixande gick bussen att köra sakta utan att den lyste. Vi drog iväg samtidigt som Chris hade en mekaniker på tråden. Efter jag-vet-inte-hur-länge kom mekanikern ikapp oss där vi rullade så sakta fram. Sedan tog det ”bara” en dryg timme tills de hade lokaliserat och åtgärdat felet. Roland, Kerstin, Milan, Sussie och jag hann spela plump under tiden. Jag förlorade stort.

Tyvärr innebar detta ofrivilliga stopp att vi inte hann se en mycket vacker klarblå sjö som vi hade tänkt besöka innan det blev mörkt. Such is life.

Det var inte för inte jag skrev den förra meningen. I dessa bygder levde nämligen den kände/ökände Ned Kelly, den unge irländaren som ständigt jagades av polisen som misstänkte att han stal bara för att han var fattig, och provocerades av hans fysiska och mentala styrka som han tvingades använda för att försvara sig och de sina. Kanske har du sett filmen om honom och vet att han myntade uttrycket ”Such is life” när det var det sista han sa precis innan han hängdes. Vi såg filmen idag i bussen. Den är riktigt bra, rekommenderas! You can kill a man but not a legend. Alla djur och fåglar som syns i filmen har vi för övrigt sett, på ett eller annat sätt.

Lördag

Temperaturen har verkligen ändrats. I lördags morse var det gissningsvis runt 15 grader. Understället och fleecetröjan har hittat fram ur resväskan igen.

På lördag morgon gick färden vidare mot Melborne, men inte den snabbaste vägen utan vi åkte Great Ocean Road som slingrar sig längs den dramatiska kusten med sina vågpinade kalkstensberg, sydväst om Melborne. Det är häftiga formationer, klippor som bara står där som gubbar mitt i vattnet, vikar, tunnlar och grottor. Mycket, mycket vackert. Havets blåa färger, vågornas vita skum, klippornas alla gula nyanser, den bruna marken och de gröna buskarna. Ständigt förändras de. Vattnet slipar bort berget, gubbarna rasar och nya bildas. Alltså det går ju inte fort, inte så att man ser det när man står där, men man kan lätt föreställa sig vad som pågår och hur det kan se ut om x antal år. Den kuststräckan är nog det vackraste hittills på resan.

Senare på eftermiddagen kom vi fram till ett regntungt Melbourne. Vi checkade in på vårt backpackers hostel, som ligger centralt och bra. Sedan gick jag iväg tillsammans med tjejerna jag delar rum med (Malin, Kerstin, Johanna, Emelie och Alexandra) för att äta. Det här kanske låter som om det inte hör hit, men vet du förresten vilken stad som har näst störst grekisk befolkning? Efter Aten alltså. Jo, det är faktiskt Melbourne. Det var många greker som utvandrade till Australien i början av 60-talet och de flesta bosatte sig här. Det finns ett grekiskt området med tavernor och butiker. Vi hade tänkt gå dit och äta, men på vägen gick vi förbi en mysig gränd med en massa restauranger och barer, och bestämde oss för att stanna där i stället. Jag åt en köttbit som nog är det godaste jag har ätit på hela resan; mör och välstekt och jättegott kryddad, så jag var mer än nöjd med det beslutet.

Efteråt tog vi en irish coffee på en bar alldeles intill där vi bor. Sedan var vi rätt trötta.

Söndag

Vi tog det lite lugnt på morgonen och gick sedan till en marknad där man kunde hitta det mesta. Det är alltid roligt att gå runt lite bland stånden och titta på allt möjligt och omöjligt, så det gjorde vi en stund. Malin och jag gick för oss själva, och åt så småningom en god kebab från ett turkiskt stånd, och gick sedan in i kött- och fiskmarknaden. Jag tycker det är ett härligt skådespel att se allt som ligger i kyldiskarna och försäljarna som försöker överrösta varandra med sina erbjudanden.

När vi var nöjda med det folklivet tog vi en kaffe och en kaka, och gick sedan genom staden. Inte planlöst dock, utan syftet var att hitta ett japanskt spa, som vi hade fått tips om och var sugna på. Efter många om och men hittade vi det, och på vägen hade vi sett stora delar av centrala stan. Vi bokade en massagetid till i morgon eftermiddag och fortsatte sedan att bekanta oss med centrum. Kollade lite i butiker gjorde vi också och tittade på folk förstås.

Utan att veta om det hamnade vi i det grekiska området. Där visade det sig vara festival, med dans- och musikuppvisningar och en massa god mat. Vi tittade lite på det och bestämde oss för att gå tillbaka på kvällen och äta souvlaki.

Det gjorde vi också, tillsammans med samma gäng som igår, förutom Johanna som hade tillbringat dagen tillsammans med flera andra ur gruppen, på¨Formel 1-tävlingar. Grand Prixpremiär. Vissa var lyriska över detta. Vi är alla olika.

Nåväl, souvlakin var jättegod. På scenen i ena änden av gatan spelade de grekisk folkmusik och dansade till. I andra änden spelade de grekisk dunkadunka och dansade till. Vi är alla olika som sagt.

Vi stannade en stund, men sedan gick vi hem igen. Man blir rätt trött av dessa intensiva dagar, så det blev en ännu tidigare kväll än i går.

Förresten, jag måste ju berätta att jag är påflugen! På när Malin och jag var på väg tillbaka till vandrarhemmet flög pötsligt en fågel in i mig. Det finns några svartvita fåglar, lite skatlika, men mindre, ungefär som trastar. En sådan var det, fast det hann jag inte se. Den flög nämligen rakt in i vänstra ögat, tinningen och kinden. Det gjorde redigt ont faktiskt.

Måndag

Det var ganska många som tänkte gå till gamla fängelset idag. Där har de intressanta berättelser om personer som straffades för olika saker på slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Jag kände att jag i stället ville se några andra delar av staden som jag inte hade sett igår, och gick i stället en promenad själv, längs älven som rinner söder om centrum. Där har de byggt fina fordonsfria strövområden, och det gav mig en lite bättre bild av staden eftersom jag tyckte igår att den saknade andningshål i centrum.

Det finns också många fina moderna byggnader där, bland annat Eureka Skydeck som är södra halvklotets högsta utsiktstorn. Jag åkte upp och det var som alltid häftigt att se staden ovanifrån.

Sedan gick jag över en av broarna och promenerade fram till Federation Square. Det är ett stort ovanligt torg, omgivet av oväntade byggnader. Där satt jag en stund och sög in atmosfären bland allt folk. Sedan tittade jag in i St Paul´s cathedral, hittade några gränder som var jättehäftigt fullständigt graffitimålade och åkte en bit med den gamla spårvagnen, som kör ett varv gratis runt centrum.

Jag gick av vid stadsbiblioteket. Framför det är det trappor och gräs där det också satt/låg en massa folk, så jag stannade även där en stund. Sedan strosade jag lite genom centrum mot platsen där jag skulle träffa Malin innan massagen. Satte mig på en servering och åt en fruktsallad när jag plötsligt upptäckte att jag var mitt i en filminspelning. Det var lite kul, men jag vet inte vad det var för film.

Sedan kom Malin och vi gick till det japanska spaet och fick jätteskön massage. Helt underbart. Efter det tog vi det lugnt, drack te och duschade tills det var dags att gå ut och äta.

Kerstin, Roland, Erik och jag gick till en koreansk restaurang som ligger nära stälet där vi bodde. Det var jättegott. En riktig höjdare för en kolgrillsnörd som jag. De ställer fram en liten grill på bordet och så får man grilla sitt kött själv. Sånt gillar jag. Hädanefter ska jag lägga upp mina semestrar efter var det finns koreanska restauranger! Kanske. Eller nej, jag skojar bara.

Tisdag

Näst sista dagen på bussen. Vi åkte mot Canberra, staden som firade 100-årsjubileum förra veckan. När Australien blev självständigt från det brittiska imperiet behövde landet förstås en huvudstad. Man kunde inte komma överens om det skulle bli Sydney eller Melbourne och kom till slut fram till att bygga en helt ny stad, Canberra.

Vi gjorde ett par stopp på vägen, bland annat i den lilla staden Glenrowan, som sägs vara den plats där Ned Kellys hem låg. Det har man förstås tagit fasta på och staden är mer eller mindre helt uppbyggd runt honom, med en massa kommers naturligtvis.

Nå, vi kom fram till Canberra på kvällen. Vi bodde på en camping i utkanten av stan, så en del av oss åkte in till centrum med lokalbussen. Jag hade inga höga förväntningar eftersom jag föreställde mig en stadskärna med en massa tråkiga administrativa byggnader. Glatt överraskad blev jag när det var ett riktigt fint centrum med ett litet torg med restauranger och pubar. Vi åt på en irländsk pub, det var gott och trevligt.

Under kvällen kylnade det på ordentligt och blåste dessutom kallt. Natten blev kall och trots en massa varma kläder frös jag. Fatta hur glad jag är att det var sista natten i de hemska tälten! En sak är säker; någon mer tältresa i grupp åker jag inte på, det är bara besvärligt

Onsdag

På förmiddagen åkte vi runt på sightseeing i Canberra. Vi började med att åka upp på berget intill staden, Mt Ainsley. Där insåg jag vad lite jag visste om Canberra innan. Det visade sig till exempel att staden har en ovanligt genomtänkt planläggning. Arkitekten som jag just nu inte kommer ihåg namnet på, ritade nämligen en stad runt sjön med stora gröna ytor mellan områdena och generöst utrymme mellan de stora byggnaderna. Han följde också olika geometriska figurer när han ritade större gator och områdenas utseende. Allt detta (och lite till) kan man se från Mt Ainsley.

I Canberra finns också en stor minnespark med byggnader och monument till minne av de australier som mist livet i olika krig genom åren. De är en hel del eftersom landet tillhörde England så länge och de har ju behagat kriga eller delta i krig både här och där i världen. Sådana där minnesplatser har jag ganska svårt för. Även om det är människorna som (tvingades?) strida man ska minnas, blir det alltid nåt slags hedrande av krigen också. Men det var absolut en vacker plats, även om den kyrkliknande krigsorganisationsärande byggnaden kändes inte så lite märklig. För mig då. Det fanns andra som fann den mycket intressant och viktig.

En desto viktigare fråga, för mig, uppenbarade sig när vi tittade på det gamla parlamentet. I det området finns även många ambassader. I en ambassad rådet ju ambassadlandets lagar och inte värdlandets. Detta har aboriginer tagit fasta på när de utnämnt en del av parken framför parlamentet till den aboriginska ambassaden. De har byggt ett skul, satt upp några tält (där en del bor permanent) och håller en eld brinnande. På olika sätt har de också skrivit och förmedlat sin poäng: vi är alla (inte minst den australienska staten) på aboriginmark och för aboriginer ska deras lagar gälla, inte Australiens.

En av aboriginkvinnorna började prata med mig. Sussi kom också fram och hon frågade varför de inte agerar på vanligt demokratiskt sätt, genom att bilda eget parti med mera, för då kanske de skulle få bättre långsiktiga resultat av sina aktioner. Det var tydligt att kvinnan var van att alltid möta motstånd. Dessutom var hon kanske inte den klipskaste av dem och inte heller helt nykter. Hon förstod inte vad Sussi menade, eller kanske ville hon inte förstå, utan blev irriterad och fällde ut taggarna. Det hjälpte inte att jag sa att hon nog hade misstörstått Sussi eller att Sussi försökte förklara vad hon menade. Hon blev bara mer irriterad.

Tyvärr var vi tvugna att gå (eller kanske det var lika bra...) för de andra väntade i bussen, men jag blev mycket berörd av detta. Det blev så tydligt hur fel aboriginerna har behandlats av det brittiska imperiet och senare australiska staten, så jag började ifrågasätta hela statens berättigande att existera.

Jadå, jag är väl medveten om att urprungsbefolkningar har behandlats illa på andra håll i världen och att problematiken även finns i skandinavien. Men det går faktiskt inte att jämföra. Föreställ dig att du åker till Jokkmokk och ser hundratals sjuka, alkoholiserade, apatiska, skitiga, hemlösa samer. Nej, det finns inte på kartan. Men så är det i många australiska småsamhällen. Eller föreställ dig att arbets- och bostadslösa samer med mer eller mindre drogproblem skulle bo permanent i tält utanför riksdagshuset i Stockholm.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; aboriginsituationen är en stor skämmig skandal. Australien borde kunna bättre.

Efter sightseeingen i Canberra körde vi till Sydney, dit vi kom fram på kvällen, i lagom tid för att gå ut och äta. Vi var ett gäng på elva som efter några om och men hamnade på Hard Rock Café. Musiken var bra men uppskruvad till galet hög decibel och de ville inte sänka. Maten jag beställde var inget vidare, men andra fick bättre.

Torsdag

En halvdag till Blue Mountains stod på schemat. Det är ett bergsområde som ligger drygt sex mil väster om Sydney. Bortsett från att delar av bergskedjan är dramatiskt vacker med branta stupande bergväggar i den gröna skogen, så har de avlägsna bergen, i vissa ljus, en intensivt klarblå färg.

På dagen är de också blå, men i en mer vanlig avlägsna-berg-blå färg. Jag har läst två olika förklaringar till den klarblå färgen. Möjligen behöver de inte motsäga varandra. Den ena förklaringen är att oljan i eukalyptusträden som bärgen är täckta av, avdunstar och lägger sig som en tunn dimma över bergen och att den ser blå ut i visst ljus. Den andra förklaringen bygger på att de ser mest blå ut på morgonen och kvällen när solen står lågt, och att det då är alla partiklar i luften som när solens låga strålar bryts mot dem ger ett blått skimmer. Man skulle väl möjligen kunna tänka sig att partiklarna är eukalyptusolja... kanske.

I alla fall var det väldigt, väldigt vackert där. Där vi var bildar bergen tre stentorn bredvid varandra. De kallas Tre systrar och det finns olika aboriginsägner om hur de har bildats. De två sägnerna jag hörde har det gemensamt att det var tre systrar som skulle skyddas från en fara och det gjorde man genom att förvandla dem till stenstoder och sedan har ingen kunnat förvandla tillbaka dem.

Några gick en lite längre vandring ner i dalen vid de tre systrarna, andra tog en kortare längs bergväggen. Jag och Roland hade tänkt gå den kortare, men vi var hungriga och det tog lite tid innan vi hade fått i oss något. Då trodde vi att det fanns en genväg ner till stigen från parken där vi var, men det visade sig att det gjorde det inte. Det var för kort tid kvar för att hinna gå hela, så vi fick skippa vandringen. Fast det gjorde inte så mycket, det var himla fint ändå.

På kvällen skulle vi ha våran gemensamma avslutningsmiddag. Chris hade bokat ett eget rum åt oss på en gammal båt som är restaurang och ligger i Darling harbour. Det var gott och trevligt. Efteråt gick  de flesta av oss till en bar intill. Jag var inte ute så länge, till halv två kanske, men för den del blev det en riktigt sen (och blöt) kväll.

Fredag

Sista dagen! Ja inte för mig då, men för gruppen. De flesta åkte till Bondi beach, den kända stranden. Som andra kända stränder är den inte precis i min smak, men den är absolut jättefin och så här i lågsäsong inte proppfull med folk. Vågorna blåste (för) höga och vattnet var inte varmt, så jag tog bara ett snabbt dopp och gick sedan fram och tillbaka längs hela stranden. Blåste och blåste förresten. Det är alltid höga vågor där, oavsett om det blåser eller ej. Man får bara bada mellan flaggorna, det vill säga på ett ganska litet område. Det påstås vara på grund av att det är starka strömmar och kraftiga vågor, men ärligt talat så tror jag inte ett dyft på den förklaringen. Flaggorna finns där för att surfarna ska kunna ha resten av vattnet för sig själva. Det tror i alla fall jag!

Chris skulle komma tillbaka och hämta oss efter två timmar, men jag tog en lokalbuss tillbaka till stan tidigare än så. Jag ville nämligen till operan för att förhoppningsvis få en biljett till kvällens föreställning av Orfeus i underjorden. Det fick jag också, men det åter kommer jag till.

Resten av dagen strosade jag omkring på egen hand, lyssnade och kollade på gatuartister, satt och tittade på folk och shoppade lite. Sedan hem till hotellet och bytte om och tillbaka till operan. Jenny hade också en biljett och vi satt på samma rad men inte bredvid varandra. En plats bredvid mig visade sig dock vara ledig så hon flyttade dit. Vi satt ganska långt bak men mitt för scenen, så det var jättebra platser. Och gissa om det var bra! Vilken fantastisk upplevelse alltså! De framförde operan med en nyskriven engelsk text, men en massa humor. Mellan sångerna hade de lagt in ganska mycket prat, också det med många skämt som vi skrattade högt åt. Det var många dansare med som dansade både klassisk ballett och modern koreografi. Scenografin var fantastisk. Han som var Pluto var inte operasångare utan antagligen musikalartist, vilket passade mycket bra i hans roll. Kärleksscenerna och sexanspelningarna som de ofta är i traditionell opera, hade fått modern tydlig gestaltning, både genom sångarnas gestaltning och dansarna. Och under den stora festen i helvetet tycktes uppsättningen plötsligt vara förvandlad till kabaré – men självklart fortfarande med musiken framförd med operaröster. Häftigt, nyskapande och jättebra! Sopranen som sjöng Eurodyke var dessutom fantastisk! Det blev en upplevelse som helt klart hamnar bland resans höjdpunkter. Roligt var det också att Jenny, som aldrig varit på opera förr, tyckte att det var så bra.

Efteråt gick jag till baren där vi var kvällen innan, för att kolla om några av gruppen var där. Det hade nämligen glunkats om det på morgonen. Jag såg tre av de mogna tjejerna, Sirpa, Regina och Eija, så jag gick in. Det var ett riktigt bra band som spelade och det var härligt tryck på dansgolvet. Inga ungdomar, förvånande nog. Kanske hade gamlingarna skrämt bort dem, för nog tror jag att det var musik som hade passat de yngre också. Men i princip så var det nog 30+ där, och det var ju faktiskt kul. Vi dansade lite, men det var så väldigt varmt, så jag gav upp efter ett tag. Sirpa och jag gick hem, men de andra stannade ett tag till.

Lördag

Eftersom planet inte gick förrän mot kvällen, skulle vi inte åka till flygplatsen förrän halv två. Kerstin, Emmelie, Alexandra och jag tog bussen bort till Museet för samtida konst. Jag hade pratat om att jag skulle dit hela tiden, men det hade inte blivit av. Nu var det ju dock tid för det, fast jag måste säga att det var ganska ointressanta och intesägande utställningar.

Sedan gick Kerstin och jag på lördagsmarknaden i den gamla stadsdelen The Rocks, och jag köpte faktiskt en klänning. Det, kan jag säga, är något unikt som inte sker ofta.

Sedan åt vi lunch. Jag hade sagt att jag ville ha amerikanska pannkakor en gång till, och det hittade vi på en servering med bara glutenfri mat, av alla ställen. Det var cocosmjölkspannkakor, och det var verkligen goda. Jag fick dem med bäryoghurt och fruktsallad till. MUMS!

Ja, sedan var det vara att ta sig tillbaka till hotellet där bussen stod klar för avgång. Vi tog färjan som går mellan olika delar av stan och det kändes härligt att avsluta Sydneyvistelsen med den. Måste säga att ju längre jag var i staden, ju mer började jag tycka om den. Jag tror i och för sig inte att jag kommer dit någon mer gång, men jag skulle inte heller ha något emot det.

                            

Dinky, the singing Dingo, Uluru och underjorden.

Nu har jag varit utan internet länge nog! Det är tisdag 12 mars och jag sitter i ett "visitor centre" i Flinders Ranges som är en bergskedja i södra territoriet, nordöst om Adelaide. Här bor vi på en camping som ligger nära Wilpena pounds. Det är en stor sänka mitt i bergen. Här finns finfina vandringar att göra. Några var tuffa och valde en lång tur upp på högsta toppen i området och belönades med fantastisk utsikt. Andra valde av olika skäl att göra en kort tur, och jag och några andra valde en halvlång upp på en av topparna runt sänkan. Jag ´är bra i foten nu och kan gå obehindrat, men när jag går långt kommer det tillbaka. Dessutom är jag inte bra på att klara denna hetta (även om det inte är lika hett nu som det var i öknen) så en tidig start och den halvlånga kändes som det självklara alternativet.

Det var brant, bitvis klättring, men härligt att vandra och utsikten var mycket vacker. Vi hade hoppats på att få se flera reptiler eftersom detta är ett reptiltätt område, och såklart var det roligt att få se några små ödlor, även om vi gärna hade sett mer. Några av dem som gick längre såg svansen på en stor orm (troligen en pyton) och en stor ödla.

I eftermiddag tar vi det lugnt vid poolen, vilar, ja och bloggar. I kväll blir det nog en tidig kväll efter middagen och i morgon åker vi till Adelaide.

Här kommer dagboken från senaste veckan, som har varit "rena öknen".

Onsdag 6/3

På morgonen hade vi möjlighet att åka på en rundtur till några sevärdheter utanför Alice Springs. Det var den gamla telegrafstationen som en gång var hub för kommunikationen över vidderna. Det var också John Flynns grav, han som gjorde så mycket för att området skulle utvecklas. Det tredje stället heter Simpson´s gap och är en jätteklyfta i West McDonnells range, bergskedjan som omger Alice Springs (tillsammans med sin tvillingbergskedja East McDonnell´s range). Den sistnämnda hade jag gärna velat se, men de två första kändes måttligt intressanta, så jag valde att stanna på campingen och ta en blogg-mm internet-förmiddag vid poolen.

Vid tretiden på eftermidagen åkte vi vidare. Vi skulle bara köra i cirka en timme till ett ställe som heter Stuart´s well. Det är nu inget stort ställe utan ett serviceställe med bensin, mat, bar, motell och camping (med en liten pool) längs vägen. Han som driver det är en man i 60-årsåldern vid namn Jim Cotroll. Det var hans pappa som började med turistverksamhet där och han har fortsatt, fast alldeles nyligen har han sålt stället och ska ta det lugnt.

Han har en del djur där också; emuer, kameler och en damm med vilda men återkommande änder och svarta svanar. Men det speciella med honom är att han har en DINGO som husdjur! Och inte vilken dingo som helst; det är en musikalisk dingo som älskar pianomusik och gillar att sjunga till!

Jag tar det från början: Dingor är hatade av boskapsägare för att de anses riva djuren. Sanningen är att förvildade hundar dödar mer boskap än vad dingor gör, men det är dingorna som får skulden och jagas. De skjuts, fångas och förgiftas. Jim´s dingo var bara tre månader när hans mamma och resten av flocken dog av gift som hade spridits ut. Av någon anledning klarade han sig och omhändertogs alldeles i närheten av Stuart´s well. De som hittade honom visste att Jim hade djur och frågade honom om han kunde ta hand om dingon. Det gjorde han och Dinky, som vargungen fick heta växte till sig och mådde bra. Han var tillgiven men hade ändå tydliga vargegenskaper. Han tyckte till exempel inte om att bli kliad eller klappad. Om någon gjorde det markerade han sitt ogillande med att morra, men han har aldrig anfallit eller attackerat någon. Det gick inte att lära honom att lyssna på kommandon eller lyda. Eftersom han är en varg och inte en hund kan han inte skälla utan bara yla. Jim hade och har honom i koppel för att han inte ska springa iväg och bli dödad.

Nå, när Dinky kom var Jims döttrar i den åldern när barn brukar börja spela något musikinstrument och eftersom familjen hade ett piano, började de lära sig att spela på det. Plötsligt en dag, när Dinky var 14 månader, hoppade han upp på tangenterna när en av flickorna spelade. Han tog steg fram och tillbaka på tangenterna som om han också ville spela – och ylade till musiken, precis som on han sjöng! Detta var ingen engångshändelse, utan händanefter hoppade han upp på pianot och började sjunga varje gång någon spelade. Även om det var någon som inte kunde spela! Han verkade formligen älska pianoljudet.

Dinky blev snart kändis. Tidningar har skrivit om honom och han har varit med i TV. Varje gång någon spelade piano, hoppade han upp på det och började sjunga.

Åren har gått. Dinky blir 14 i år. Hans husse har varit mer än vänlig med maten så han har blivit tjock och har dessutom höftledsbesvär. Dingor är annars magra djur och antagligen extra magra när de bli äldre. Dinky lever på sista versen. Han är väldigt trött och sover mycket.

På grund av Dinkys höftledsproblem har Jim slutat uppmuntra gästerna att spela piano. Men eftersom vår reseledare Chris har tagit dit grupper varje år och detta var sista gången som Jim och Dinky är kvar, lät han Dinky få sjunga en sista gång – om han själv ville.

Gissa om vi var förväntansfulla när vi samlades runt pianot efter att ha hört Jim så fängslande berätta historien om Dinky. Eftersom ingen annan var frivillig att spela satta jag mig vid pianot och tog några ackord. Jim och Dinky stod bredvid och plötsligt klev Dinky upp på stolen som Jim ställt fram åt honom, och sedan upp på tangenterna. Han tog ett steg fram mot mig, nosade mig ansiktet – det var en så fantastisk underbar känsla så jag kan bara göra en långsam, djup inandning för att beskriva den – och tog sedan ett par steg till så att stod med flanken mitt framför mitt ansikte. Sedan började han! Han ylade så vackert, så vackert. Och så tog han några små steg på tangenterna och sjöng lite mer. Alltså snacka om lycka! Jag vet inte om han eller jag var lyckligast, men helt klart älskade han det han gjorde. Kanske visste han också att det troligen var sista gången, för lite vemod fanns det också i hans sång. Han ville inte sluta, utan Jim tog ner honom när han tyckte att han inte skulle belasta sina slitna höfter mer. Efteråt ville jag bara krama honom, men det fick jag ju inte. Han är trots allt en varg.

Torsdag

Idag fortsatte färden mot Uluru, Ayers Rock. Vi kör genom ett rödockrafärgat sandigt ökenlandskap med glest växande låga träd och buskar. På en del ställen har det brunnit. De svarta stammarna liksom glittrar mot den röda sanden. I det skarpa solljuset är ser sanden ibland nästan rosa ut.

När det är ungefär fem mil kvar ser vi plötsligt taket på det magnifika mytomspunna berget. Det ligger som en kupol i fjärran, ovan de torra trädtopparna. Strax efter ser vi också topparna på det mindre kända men minst lika häftiga Mt Olga. De två bergen sticker båda högt upp ur  den platta sanden, bara 20 km ifrån varandra, men är helt olika. Ayers Rock består av sandsten. Mt Olga består av snäckor, koraller och annat från den tid när havet täckte detta område.

Framme vid campingen skulle vi sätta upp tälten på den brännheta röda sanden som dessutom är full av dromedarspår. Det är 40 grader. Malin och jag sov med tältet helt öppet förra natten. Det gjorde det uthärdligt. I kväll tror jag vi skiter i att sätta upp tältet. Vad gör det väl om det kommer en dromedar och nosar mig i ansiktet när jag sover???

Vid 5-tiden åkte vi till själva stenen. Det är faktiskt en enda sten. En jättestor sten. Den är mer än trehundra meter hög och 9,3 km i omkrets. Dessutom går den långt ner i jorden. Ingen vet hur långt, men man tror att det rör sig om minst 700 meter.

Vi körde först runt den och sedan åkte vi till ”solnedgångsplatsen”. Nu kan man ju inte alltid ha tur med vädret – och det hade molnat på under eftermiddagen. Molnen höll i sig och den fantastiska solnedgången såg vi inget av, utom när den redan hade gått ner och orangefärgade molnen vid horisonten. Sannerligen inte fy skam det heller.

Bergets kända magiska oranga färg som det bara får när kvällssolen lyser på det, fick vi inte heller se, men det var ändå fantastiskt vackert och känslan att vara där var oslagbar. När solen hade gått ner drack vi champange i skymningsljuset.

Ifall någon undrar hur det gick under natten kan jag berätta att vi satte upp tältet och tog ett annat, som ingen använder, och la bredvid utan att sätta upp det. På det la vi madrasserna. Det var så varmt så jag låg utan både kläder och sovsäck. När det kom ett stilla regn svalkade det härligt. Nästa regnskur var nästan lika stilla men betydligt längre. Vi låg ändå kvar. Sedan drog molnen undan och stjärnorna tittade ner på oss. Eller nja, det var väl vi som tittade upp på dem. Jag kunde i alla fall inte sova. Det var folk som festade en bit ifrån, campingens shuttlebuss slutade inte gå trots att puben enligt utsago skulle ha stängt, nån dingo ylade  – och sedan kom terrorn: småflugor som visserligen inte bets, men behagade slå sig ner över hela kroppen. Jag provade med att dra sovsäcken över mig men då höll jag på att förgås av värmeslag. Kvart över tre gav jag upp och flyttade in i tältet, men där gick det inte heller att sova eftersom luften stod stilla. En timma senare hörde Malin en dingo och kom in i tältet hon också. Sedan måste jag ha somnat in, för jag märkte ingenting förrän tre minuter över fem – när det snart var dags att stiga upp. Vi skulle ju iväg och se soluppgången.

Fredag

Soluppgångens ljus över Uluru var som väntat magiskt vackert. Berget skiftade snabbt i färg allt eftersom solen steg. På håll såg vi även Mt Olga med sina runda former, ljusnade i morgonssolens sken.

Sedan åkte vi till Mt Olga, där vi vandrade i Valley of the Winds. Leden slingar sig på och mellan de röda stenbergen som reser sig som jätteballonger. Fint, fantastiskt, fascinerande.

Vi startade ju tidigt eftersom vi åkte dit strax efter soluppgången, men tro inte att det inte var varmt för det. De stänger leden klockan 11om det är 36 grader eller varmare. Det var det. Fast vi var tillbaka innan dess, så den värsta hettan slapp vi. Men varmt var det, som sagt.

När alla var tillbaka från de olika sträckorna av dalen som de hade valt att gå, åkte vi till Uluru kulturcentrum där det finns intressant information om aboriginerna som bott i området. Sedan åkte och gick vi till en liten sjö, ett vattenhål, alldeles vid bergets fot. Tillgång till vatten är ingen självklarhet här, och sådana här små sjöar sköttes med sakral vördnad av dem som bodde här i tusentals år.

När vi kom tillbaka till campingen gjorde vi det enda man orkar i sådan efteremiddagshetta; invaderade poolen och väntade på att kvällen skulle bli svalare. Innan den blev det hände dock något spännande. Det kom en ökenstorm! Vi såg på håll hur det liksom rök och även om röken var svagt rödfärgad trodde vi det var skogsbrand. Men när den kom närmare insåg vi att det var sandstorm. Den ockraröda sanden slungades upp i luften och bildade täta moln. Plötsligt böjde sig träden mot marken. Nästa sekund störtade de lika hastigt tillbaka. Stormen var över oss! Märkligt nog kom sandmolnet aldrig rakt över oss, utan gick förbi på båda sidor om oss. Sedan blev det lugnt igen, som om inget hade hänt.

Lördag

Dags att åka vidare. Tidig avfärd mot sydligare och ännu varmare nejder. Vi har en lång resa och fördriver tiden genom att se Priscilla, queen of the dessert och Mad Max 2, filmer som spelats in här i öknen, bland annat på en del av de ställen där vi har varit eller som vi ska till.

                                      

Mot kvällen kom vi fram till lilla Coober Pedy, ett samhälle som verkligen är ”one of a kind” i världen. Ett gruvsamhälle, men absolut inget vanligt sådant. Det ligger mitt i öknen¸flera tiotala mil från annan civilisation. Härifrån kommer 90 procent av all opal i världen. Det syns i och runt staden på sitt alldeles speciella sätt.

Men för att ta det från början, så kom folk hit under guldrushens dagar i mitten på 1800-talet i förhoppning att hitta guld. Trots ihärdigt letande fann man ingenting. Folk började överge platsen igen. En av familjerna som var på väg därifrån hade en liten son som hette Willy. De var i stort sett redo att ge sig av när han kom hem med en massaa fina stenar i en påse. Han hade varit ute och letat guld en sista gång men plockade stenarna i stället. Föräldrarna visste inte vad det var, men tyckte att de var väldigt vackra, och bestämde sig för att ta reda på det innan de flyttade. Hur de kände sig när de fick veta att det var opal, en ädelsten mer värdefull än guld, kan vi bara gissa.

Det var så det började och sedan dess har människor från hela världen kommit dit för att söka lyckan. I den lilla staden som bara har runt 1500 invånare bor idag människor från mer än 40 olika länder. För att få gräva efter opal måste man först ha en gruvlott. De är 100 x 50 meter, och alltså ointressanta för stora gruvbolag. I stället är det enskilda individer som gräver efter den dyra stenen. Genom åren har många blivit förmögna.

Nu tror du kanske att detta syns genom stora lyxvillor, men så är det inte alls. Det finns nämligen inte bara extremt mycket opal här. Det är också extremt varmt. Under fyra-fem månader per år ligger temperaturen på minst runt 40 grader med toppar upp till 50. För att överhuvudtaget klara av att bo där bygger människorna sina hus i berget.De hugger ut grottor med olika rum och bygger på en entrè

. Där inne är det svalt och behagligt.

Många har antagligen ganska små hus i berget, men det finns några riktiga lyxhus inne i bergen, på flera hundra kvadrat med pool och vackra salar. Berggrunden är ljus med röda ådror, så det är verkligen vackert.

Vi bodde i ett sådant underjordiskt vandrarhem cirka tio meter under marken. Trappor och sluttande gångar ledde oss ner. Golven var cementerade, på en del ställen med klinker. Det var fint och fantastiskt skönt att sova i ett svalt rum.

Det är inte bara bostadshus och hotel som är byggda under jorden, utan även kyrkor och andra samlingssalar. Allt för att få en behaglig temperatur året om.

Opalutvinningen går till så att man gräver en grop i sanden och lägger sin grushög bredvid. Sedan filtrerar man den för att se om det finns opal i den. Oftast hittar man små bitar som sedan går att slipa till vackra stenar med klara färger och sedan använda till smycken eller för att dekorera andra föremål. Någon enstaka gång hittar man en stor sten och då är lyckan gjord. Den är värd så mycket så man behöver aldrig mer jobba. Men tydligen är letandet som ett gift, för de flesta verkar fortsätta ändå.

När man har grävt sitt hål, som kan vara djupt, och inte hittar mer där, lämnar man hålet och sandhögen som den är. Det går nog inte att föreställa sig hur det ser ut om man inte varit där, men både inne i samhället och framför allt i öknen runt omkring, är det alltså miljontals hål och sandhögar som bara ligger där.

Eftersom många öken filmer har spelats in i området, finns det också kvar sådant som använts i filmerna. Bland annat ligger ett rostigt rymdskeppsvrak mitt i stan, det som användes i filmen Pitch Black.

Några av hotellen, kyrkorna och butikerna har ganska fina entréer, men de flesta hur ser mest ut som skjul utifrån, och på gårdarna är det sand, utbrända bilar och annan bråte.

Sammantaget gör detta Coober Pedy till en god aspirant till att vara världens fulaste stad, men ytterst unik och märkligt speciell. Jag kommer inte att åka tillbaka.

Söndag

Trots att jag redan har skrivit så mycket om Coober Pedy så finns det mycket mer att berätta. På söndagen gjorde vi en runttur i omgivningarna. Vi åkte blamd annt till The Breakaways, som är några vackra bergsformationer i öknen. Vi såg också världens längsta stängsel. Jo, du läste rätt. Ett ”hundstängsel” som byggdes för att hålla dingorna borta från fåren. Ett idiotbygge måste jag ju säga. Som längst var det 960 (!) mil långt, alltså mer än dubbelt så långt som kinesiska muren. Nu är det ”bara” ca 750 mil kvar av det.

Till den här standen har som sagt många lycksökare kommit genom åren. Många av dem var original som på olika sätt har satt sin prägel på bygden. Bland annat kom en kille som hette Harry ditflyttande någon gång på 40- eller 50-talet. Han letade förstås opal men försörjde sig framför allt genom att jaga krokodiler och sälja skinnet. Naturligtvis blev han allmänt känd som ”Crocodile Harry”. Vi besökte grottan utanför staden där han bodde tills han dog, 81 år gammal, i oktober 2006. Det var en grotta med flera små rum, där han hade samlat prylar under alla år. Tak och väggar var fyllda med allt möjligt, och då menar jag verkligen ALLT. På en del stälen hade han eller besökare målat eller skrivit något. Där fanns flaggor från olika länder, vykort, vackra stenar, böcker och som sagt mycket, mycket annat. Men framför allt handlade det om öl och kvinnor. I sovrummet hade han en samling med (kvarlämnade?) behåar och trosor och i alla rum fanns nakna kvinnofigurer i alla storlekar och modeller.

Vid hans begravning hade kompisarna hällt öl i graven i stället för att kasta ner rosor. Det skulle han uppskatta mer, menade de. Vi åkte för övrigt också till kyrkogården utan för staden. En kyrkogård mitt i öknen är en mycket karg plats, men fantasin på gravarnas dekorationer var det ingen hejd på. Det var prylar av alla de slag, och eftersom många hade avlidit som relativt unga ungkarlar efter ett liv med mycket öl (och förmodligen hårt arbete i hettan) var öl ett återkommande tema. Det var flaskor, burkar och rör ner i graven så att kompisarna kunde gå dit och hälla ner lite till döde något för hans torra strupe.

Vi åkte också och kollade på golfbanan. En golfbana mitt i öknen får nog anses förhållandevis lättskött. Någon lustigkurre hade roat sig med att sätta upp en skylt med texten ”Don’t walk on grass” vid en av greenerna. Undrar om det är svårare att spela golf på sand eller snö?

Förutom alla människor som kommit till Coobers Pedy för att leta opal, så finns det förstås aboriginer där. De levde i området långt långt innan de första vita kom. En del av dem har säkert fått del av rikedomarna från den ädla stenen, men det finns också ett gäng som driver omkring i stan, dygnet runt som det verkar. Arbete har de inte ch bra mår de inte. Jag fick känslan av att en del av dem var hemlösa.

Måndag

Efter gårdagens 38 grader kändes 26 riktigt svalt när vi steg upp. Avfärd klockan 7, och en halvtimma senare gick solen upp över öknen. Det var inte så fult!

Nu när jag skriver har det gått ytterligare ett par timmar. Vi kör söderut och landskapet har förändrats lite. Det är fortfarande öken och så gott som alldeles platt, men buskarna är högra och det finns en del låga träd. Jag tror vi kommer till uthärdligare temperaturer innan kvällen.

Nu är klockan snart fem, och vi är nästan framme. Om det har blivit svalare vet jag inte, men landskapet har i alla fall fortsatt att förändrats. Det är fortfarande platt och sandigt, men nu är det mer vegetation än sand. Det är inte längre öken, med andra ord. Det växer lite gräs och låga buskar på marken. På en del platser finns det träd också.

Flugorna har varit värre än värst när vi stannat idag. Det ska visst inte bli bättre med dem ännu.

Vi har kört genom ett område med stora saltsjöar. Vi var ute och gick på en idag. Det är inga sjöar i egentlig mening, utan stora platta lerfält som det ligger salt ovanpå. Det ser rätt häftigt ut och på håll ser det förstås ut som en sjö. Fast vit då. Jag smakade på saltet och det smakade precis som det ska.

I kväll när vi har kommit fram blir det bar-b-que. Det ska bli gott!

Alice Springs

Jag har en massa fina bilder som jag skulle vilja lägga in, men nu har jag suttit över en timma och försökt, men närverket här svajar så, så jag orkar rent inte fortsätta. Förhoppningsvis blir det bättre när vi kommer mot kusten igen, och då gör jag nog ett nytt försök. Annars får jag väl lägga in bilder när jag har kommit tillbaka till Skandinavien igen.

Tisdag 5/3

Jag tog det lite lugnt vid poolen på förmiddagen och åkte sedan in till stan vid 12-tiden. Alice Springs har ett litet centrum med en gågata där det mesta handlar om att sälja aboriginkonst. Det mesta är autentiskt och dessutom fantastiskt vackert, i  färger och former som talar till själen. Aboriginernas konst återspeglar deras drömmar, alltså deras gamla berätterlser, som gått från generation till generation i tusentals år.

Jag hade valt två saker som jag ville göra i stan. Det ena var att besöka reptilcentrat där de har ormar, ödlor, grodor, sköldpaddor och krokodiler från centrala och norra Australien. Det var jättefint och intressant, och oerhört lärorikt för killen som jobbade där var så duktig. Jag kan ju rätt mycket om ormar sedan tidigare men lärde mig mycket nytt. Man fick hålla en jättefin blåtungad ödla och en pytonorm som vägde ca 7 kg. De var oerhört goa båda två, och gissa om jag var lycklig när ormen slickade mig på läpparna! Eller slickade gjorde han ju förstås inte utan luktade, det är ju det de gör med tungan. Men det gjorde inte saken mindre häftig. Antagligen luktade jag lite ödla för jag hade ju nyss gosat med den lilla sötnosen.

Det fanns flera andra lustiga ödlor och spännande ormar där också. Och jag fick lära mig att det inte finns några aggressiva ormar som attackerar bara för att man finns där. (Jag har faktiskt trott att det finns tre arter som gör det). Inga ormar attackerar en människa utan att känna sig trängda. Att de är helt ointresserade av oss eftesom vi aldrig skulle kunna funka som byte, visste jag innan.

Jag lärde mig också att alla giftormar i världen hugger torrt, dvs helt utan gift, 90 % av alla gånger de tvingas hugga något som de inte kan äta. Att huggormar gör så visste jag, fast jag trodde att det rörde sig om cirka hälften av gångerna..Jag visste också att huggormar väser först ett par gånger och huggar bara i absoluta nödfall, för de måste spara på giftet som ska räcka till allt de ska äta hela livet. Nu vet jag att det gäller det flesta giftormar. Sedan är det ju också så att nästan alla giftormar bara har så starkt gift att det räcker att döda den typ av byten de äter. Och de flesta äter bara smådjur som möss, fåglar och liknande.

Efter reptilerna gick jag till något annat som intresserar mig, nämligen en didgeridoo-workshop. En didgeridoo är det långa smala blåsinstrumentet med knarrigt ljud som aboriginer spelar. Han som höll i workshopen turnerar med sin musik och har en butik i stan där han håller sina workshoppar och säljer instrument och annat aboriginhantverk.

Det var jätteroligt att försöka få ljud i didgeridoon. Att få ljud var i och för sig inte svårt, men att få till rätt ljud var jättesvårt. Det tog en kvart av ihärdiga försök innan jag fick till något som lät någorlunda rätt, och efter en halvtimme kunde jag spela en låg baston med hyfsat ljud och olika takt, ungefär som de gör. Att få till de ljusare tonerna gick inte alls. Men kul var det och hade man haft några veckor på sig så  hade det kanske låtit någorlunda.

Efter det tittade jag på konst i några butiker och kikade även in i ett vanligt shoppingcentrum. Sedan träffade jag Kerstin. Vi åt en sen lunch (jag åt amerikanska pannkakor med mango och grädde!) och kollade i några hantverksbutiker. Jag köpte en jättefin och välsydd väska med aboriginmönstrat tyg. Den är sydd av en aboriginsk kvinnlig hantverkare.

När vi var nöjda med att se stan tog vi en öl medan vi väntade på att de andra skulle komma in till stan för gemensam middag.

Det var en fin och interssant dag, men Alice Springs har gett många beklämmande tankar. Jag ska försöka formulera dem, fast det känns rätt ostrukturerat i huvudet just nu, så det jag skriver kanske också blir ett virrvarr.

Här i inlandet bor många aboriginer. De hade funnits här i minst 6000 år när de vita kom och engelsmännen började skicka hit småskurkar. Sedan dess har det gått sisådär 150 år, landet har utvecklats enligt västerländskt mönster och levnadsstandarden är hög för de flesta. Att aboriginerna har behandlats illa och ansetts som intelligensmässigt outvecklade FÖRR, visste jag. Men att situationen är förfärlig idag hade jag ingen aning om. Jag föreställde mig att aboriginernas levnadsvanor, konst och musik skulle vara något intressant att lära mer om här och som de bevarat och tagit med sig in i en annan livsstil med god hälsa, vanliga jobb och god standard. Och visst, många aboriginer har tagit och klarat det steget – men alltför många lever i misär med missbruk, arbetsovilja och mycket dålig hälsa. I städerna längs kusten såg man det inte så mycket, även om det satt en del hemlösa i parkerna (det gör det ju i alla städer), men här i inlandets små städer finns de överallt. Halta, lytta, sjuka, svältande, ignoranta, missbrukande, smutsiga och ofta till synes utveklingsstörda. Jag är chockad. Australien är ju inget u-land och att detta förekommer här är en stor skam för landet och ett enormt misslyckande. Det finns inte ord för att uttrycka hur förfärligt jag tycker att detta är.    

Ormar, paddor, kossor och lite annat

Sedan vi åkte från Cairns i onsdags, har wifin varit obefintlig eller jättedyr. Mest obefintlig. Vi har förresten inte haft mobiltekning heller större delen av tiden. Men eftersom det har varit mycket busstid har jag skrivit ganska mycket, så här kommer ett långt inlägg igen.

Som alla säkert förstår så har man humör- och känslomässigt bättre och sämre dagar när man lever så här intensivt och nära en massa människor som man inte själv har valt, under så lång tid. För det mesta är man på topp, men ibland är det lite down. Det märks nog i en del av det jag har skrivit. Var snäll och tänk på det när du läser, om något verkar lite negativt.

Nu är det tisdag morgon den 5 mars, en hel vecka sedan jag skrev sist. Jag är i Alice Springs, drömmarnas stad. Då menar jag inte att jag speciellt har drömt om att vara här – även om jag länge har vela det – utan att detta är ett centrum för aboriginernas land, och deras världsuppfattning bygger på drömmar, hemliga för alla oinvigda, men uppenbara och kända sedan tusentals år av dem. Men mer om AS i nästa inlägg. Här kommer nu berättelsen om vad som har hänt den senaste veckan:

Onsdag 27/2

I morse startade färden västerut, till ”the outback”. Efter några mil körde vi över Great Deviding Range, bergskedjan som går hela vägen mellan norr och söder i Australien. Vi var som högst uppe på 1600 möh. Regnskogen var lika frodig som på låglandet. Inga berg i dagen här inte.

Vi stannade för lunch vid ett fint vattenfall som heter Millaa Millaa. Vattnet stupade brant rakt ner för en klippa, i en liten klar sjö och fortsatte sedan vidare i ån. Jag vet inte hur stort det var men jag gissar att det kan ha varit en 40 meter högt och kanske 15 meter brett. Det var skönt i vattnet (21 grader) och man kunde simma fram till fallet, fast det var väldigt tungt i slutet, och runt det och går upp på stenarna bakom det.

Det finns ganska stora malfiskar i sjön också. Det upptäckte jag när en bet mig! Jo det är sant! Eller bet och bet, den kände väl efter om det växte alger på mig antar jag. Det gjorde inte ont, men var såklart tvärläskigt när man inte visste att den fanns där och plötsligt kände nåt på benet. Sedan såg vi den tydligt. Den var cirka 30 cm lång.

När vi fortsatte efter lunchen, kom vi snart in i ett annat landskap, mycket torrare, fortfarande grönt med ganska stora träd, men de står betydligt glesare och det är inte alls lika frodigt som tidigare. Det sticker upp massor med termitstackar i den sandiga jorden och för en stund sedan hoppade det en känguru över vägen.

Här ser man också mer av skogsbrändernas framfart, fast även om det syns tydligt på träden att det har brunnit, så har marken redan hunnit bli grön igen och en del träd har skjutit nya skott. Oj,  nu satt det en liten känguru vid sidan av vägen - och innan jag hann skriva det färdigt såg vi en söt liten dingounge.

När vi kom fram till campingplatsen vid Undara Vulcanic National Park satte vi upp tälten och matlaget började med middagen. Senare på kvällen satt vi vid lägerelden och snackade skit och sjöng lite. Vi såg två små baby green tree snake, vilket skärmde upp många i onödan efersom de är mer rädda för oss och dessutom ofarliga.

Torsdag

Nästa dag tog de flesta av oss en promenad omgivningarna, eller, som det så märkvärdigt heter, en bushwalk. Jag gick med Kerstin, vi var väl ute i en och en halv timma ungefär, men vi gick inte fort, utan stannade ofta och tittade, fotade och drack vatten. Det var en fin promenad om än inte särskilt märkvärdig. Vi såg några kängurur och dingospår.

Resten av dagen tog vi det lugnt vi poolen på campingen. Det var skönt och välbehövligt. Jag var i vattnet nästan hela tiden.

Ganska många ur gruppen åkte iväg på eftermiddagen för att titta på några stora lavatunnlar som bildats vid vulkanutbrott i området för miljontals år sedan. De underjordiska tunnlarna är flera kilometer långa. Fascinerande.

På kvällen var det också en tur till en sådan lavatunnel, men  med ett helt annat syfte. I dessa tunnlar bor miljontals fladdermöss. När det blir mörkt flyger de ut för att äta. Några av dem kommer aldrig tillbaka utan blir i stället uppätna av falkar som väntar utanför tunneln, och av olika ormar som håller till i grottan/tunneln eller i träden utanför. När fladdermössen börjar flyga ut, ringlar de ut på grenarna och fångar en i luften. Det var detta vi skulle se. Gissa om det var häftigt! Det fanns fyra olika pytonormar i träden och grön och brun trädorm. Vi stod där i mörkret med fladdemössen vinande omkring oss och ormarna krypande vid sidan om och framför oss. Med en ficklampa som inte störde fladdermössen såg vi ormarna och hur de tog sitt byte, väntade på att den skulle dö och sedan började äta. Fascinerande skådespel!

Fredag

Avstånden är långa i det här landet. Vi är på väg västerut och det blir mer och mer öde. Det blir också mer och mer torrt och allt mindre trafik. Vägarna är långa och raka och förvånande ofta, med tanke på att det är så lite trafik, ligger det överkörda småkängurur, färgranna fåglar och andra smådjur på vägen, till glädje för olika mumsande fåglar.

I morse innan vi åkte var det en känguru med unge i pungen på campingen. Jag stod bara 7-8 meter från den och fick jättefina bilder. Den lilla ungen hade frambenen ute och var bara så söt.vid

Vi åt lunch vid en sjö där det finns sötvattenskrokodiler, så man fick ta det varligt om man ville bada. Jag såg dock ingen. De kanske ligger på botten och sover när det är så varmt. Det är 33 grader. Och varmare lär det bli.

Vi har nu kommit in i aboriginland. I de få och små samhällena bor de i små och enkla hus med hyfsat modern standard. I korsningen i mitten av samhället finns en pub där männen samlas på fredagkvällen när de kommer hem från arbetet långt bort på någon av områdets många köttrancher. Här produceras största delen av allt australienskt kött och exporteras sedan över världen.

Närmare kusten, i det så kallade ”gulfland”, i området vid Carpentariabukten, lever de i stället på fiskindustri, även det en stor exportvara.

Kustlandet är lågt och väldigt platt, grönt med stora blötområden, där många fåglar håller till. Längs vägen såg vi vackra tranor, hägrar, pelikanliknande fåglar, ugglor, falkar och många andra fåglar.

På kvällen kom vi fram till Karumba där vi skulle övernatta. Det lilla samhället är känt för sina vackra solnedgångar över bukten, så vi åkte till en restaurang vid vattnet en liten bit utanför staden. Den heter föga överraskande ”Sunset Tavern”. Vi åt gott (jag och Kerstin delade en korg med färska räkor och en flaska jättegott vitt vin) men skyarna var inte solnedgångsvänliga. I stället fick vi beskåda ett magnifikt åskväder med blixtar från alla håll.

Regnet slapp vi dock men natten var förfärligt het.

Jo, en sak till; när mörkret fallit dök det upp massvis med paddor på campingen. Det var överallt, i mängder. Vi såg en uggla flyga ner från ett träd och ta en alldeles vid tälten.

Lördag

Vi kör nu söderut från Karumba. Landskapet blir alltmer torrt och stäpplikt. Det är platt, och träden som växer glest och ibland lite tätare, är låga och har en mer grågrön färg än det vi sett tidigare. Det springer en och annan kaänguru över vägen framför bussen och för en stund sedan krockade vi nästan med en en stor örn. Den heter wedge tailed eagle på engelska, det betyder ungefär v-formsvansad örn. Jag har inte haft möjlighet att kolla vad den heter på svenska.

Vi är nu på väg in i den verkliga australiensiska landsbygden, the outback. Bortsett från aboriginernas långa och intressanta historia, så skedde en stor och intressant samhällsutveckling här på slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. En man vid namn John Flynn betydde mycket för den utvecklingen. Han var pastor i presbyterianska kyrkan och brann för att ge aboriginer och nybyggare i området möjlighet till utbildning och hälsovård. Han startade många sjukhus på olika platser och han byggde upp ett system för telegrafi och radiosändningar som han bland annat använde för att ge barnen skolundervisning och även utbilda de vuxna och han drog även igång verksamheten med Flygande läkare. Vi kommer att få se många spår och minnesmärken efter honom de närmaste dagarna.

Med länga mellanrum passerar vi någon enskild bensinmack med butik, bar, enkel restaurang  och campingplats och/eller motell. Det tycks obegripligt att någon bosatt sig där, men antagligen har de rätt bra med kunder, eftersom det inte finns något annat på många mil åt vardera hållet. På ett av ställena träffade vi till och mer en svensk tjej som jobbade där. Fast hon hade bara varit där i fyra dagar ännu. Hon får nog snart ”aboriginsjuka”.

                                                                                                                           

På eftermiddagen började vi möta stora tunga långtradarekipage med tre och fyra släp. De liknade sligbilarna som kör mellan Boliden och Rönnskär så jag anade att vi kommit in i ett gruvdistrikt. Mycket riktigt, här finns stora fyndigheter av allt från järn till guld. Landskapet blev också mindre platt med en hel del karga kullar.

När vi åt lunch var det förresten 35,5 grader. Vi har förvarnats om att där vi ska sova i natt var det 35 grader kl 1. På natten alltså.

För en stund sedan passerade vi en minnesplats över den sista aboriginattacken mot dem som byggde den här vägen. Eller byggde och byggde. Det var en gammal grusväg ända sedan 1800-talet, men på 40-talet byggdes den ut till en snabb asfaltväg. Detta gillades inte av aboriginerna som bodde här. De gjorde motstånd, bland annat genom att smyga fram, gömda av bergen och sedan attackera vägbyggarna. Deras chanser var obefintliga eftersom de vita hade vapen och det rann mycket blod i dessa strider.

Bland det värsta som de vita hittade på, var att de tänkte att de skulle uppfostra aboriginbarnen till att inte vara vilda, genom att ta dem från sina mammor och sin stam när det var små, och flytta dem till barnhem som regeringen drev. Det var förstås katastrofalt för både föräldrar och barn, ja för hela stammen. Många av dem som utsattes för detta lever fortfarande och så sent som för tre år sedan bad australiens regering om ursäkt för att detta hade skett.

Dagens mål var Mt Iza, ett litet gruvsamhälle mitt ute i ingenstans. Australiens Svappavaara, fast större. Gruvberget påminner lite om Kiruna faktiskt, fast samhället är mycket mindre. För oss var det egentligen bara en övernattning utan någon speciellt att se eller göra. Avstånden är som sagt länga här och de sista dagarna har varit mer eller mindre enbart transportsträckor, även om vi sett intressanta saker på vägen och sovit över på platser där det åtminstone finns något att uppleva.

I Mt Iza var det dock inte så.Om man inte har ett specialintresse i gruvdrift vill säga. Allt i området kretsar kring gruvorna, till och med campingen där vi bodde var full av baracker där gruvarbetarna från andra platser bor när de är där och jobbar. Det mest spännande som hände var de fyra kossorna som behagade promenera in på campingen precis när vi tänkte gå och lägga oss.

Söndag

Vi klarade oss från kossorna och steg upp tidigt och körde iväg redan klockan sex. Det var fint att se solen gå upp över prärien och se dess långa strålar lysa upp de steniga kullarna med de låga buskarna och träden. Efter två timmar stannade vi och gjorde frukost på en stor lastbilsparkering i en liten håla som heter Camooweal. Där finns ett hundratal hus i raka rader mitt i det platta, torra landskapet. Jag har ju redan skrivit det, men det är verkligen obegripligt för mig vad det är som får människor att välja att bo på en sådan plats. Om åtminstone klimatet hade varit bra, men det är ju en fruktansvärd hetta här en stor del av året och annars rätt så kallt. Och så den ändlösa, platta, tomma prärien åt alla håll.För att inte tala om de förfärliga flugorna som finns i miljontal överallt. De är mindre än våra svenska flugor, men liksom klistrar sig fast vi en. Visst, det är jätteroligt att vara här och se, men att bo här.. aldrig!.

Nåväl, en kort stund senare passerade vi gränsen till Norra territoriet och fick ställa tillbaka klockan en halvtimme. Nu när jag skriver det här är klockan 9.43 och då är den alltså 1.13 i Sverige. Jobbigt. Tidzonerna i det här landet är för övrigt obegripliga även utan denna halvtimma. Sydney och Cairns ligger ju nästan i rakt nors-sydlig riktning och ändå är det olika tidzoner. Dessutom har alla delar av landet inte sommartid, så på sommaren är det tre olika tider och på vintern fyra. Klyfitgt?

Vi ser en hel del fina fåglar. Idag var det till exempel rosa papegojor i träden på ett ställe där vi stannade en stund. De är inte helt rosa utan grå på ryggen och vingarna, men huvudet, halsen och magen har en vacker rödrosa färg. De heter glads på engelska.

Medan det fortfarande var ljust kom vi fram till den plats där vi skulle campa. Den heter Devil´s Marbles eller Karlwekarlwe på aboriginspråk. Det är en massa jättestenbumlingar som ligger på och vid varandra i märkliga formationer. Stenarna är röda och var fantastiskt vackra i kvällsljuset. Men de var inte bara vackra, de var också häftiga och facsinerande. Vilka krafter som har skapat detta! Det skedde enligt forskare för 1700 miljoner sedan genom att magma började tränga sig upp från jordens inre, genom sprickor. Stenarna trycktes loss ur graniten i marken och hamnade huller om buller, på och vid varandra över ett ganska stort område. All lös jord och sten som fanns runt omkring dem eroderade senare bort och skapade detta naturens konstverk.

Eftersom Devil´s Marbles ligger långt från allt, är det riktigt tyst och mörkt där på kvällen och natten. De flesta av oss valde att sova i ”The billion star hotel” alltså under bar himmel. Några gick upp på klipphällarna och sov där, andra, bland annat jag stannade på tältområdet där de hade gjort i ordning låga bord, stora som två madrasser, och sov på dem. Vi hade tur, det var helt molnfritt på kvällen, och vi såg verkligen biljoner stjärnor! Det är inte ofta man har möjlighet att se en sådan stjärnhimmel. Vi såg till och med Andromedagalaxen, den jättestora galaxen som är mycket större än Vintergatan, men ligger så långt bort så den såg ut som en dammtuss där uppe bland de närliggande stjärnorna. Helt fantastiskt underbart var det!

Måndag

Jag kunde inte somna trots att jag var trött utan låg och tittade på stjärnorna. Jag hörde en dingo yla men annars var allt tyst. Ja, det vill säga, förutom lite snusningar och snarkningar från reskamraterna då. Så småningom somnade jag i alla fall, men väcktes efter bara en stund av ett förskräckligt ylande. Det måste ha varit minst tre dingor som ylade i kapp från olika håll, inte långt från oss. Jag delade bord med Kerstin, vi satte oss båda upp och såg os omkring. Då kom Marie och Johanna rusande till oss från ett annat bord en bit ifrån och ville ligga hos oss för de tyckte det var så obehagligt. Det fick de såklart, fast det blev trångt, så sen sov jag inte mycket mer den natten. Men det var det värt om de kände sig tryggare. Själv tyckte jag det var mest häftigt och satt uppe för att försöka se någon av dem i månljuset, men det gjorde jag tyvärr inte. Men på morgonen, när vi hade ätit frukost och redan satt i bussen för att åka, kom det en unge gående. Den la sig ner inte långt från bussen. De är väldigt fina och ser ut som den snällaste hund, så man vill så gärna klappa och klia den, men skenet bedrar, de är vilda vargar så det gäller att hålla sig på behörigt avstånd.

Resan fortsätter idag genom de milslånga vidderna där landskapet ser mer eller mindre lika ut och den enda bebyggelsen är de enskilt belägna bensinstationerna med affär, servering och övernattningsmöjlighet, som ligger med långa mellanrum. Det är ofta roliga, unika ställen med en massa samlade prylar och annan bråte att titta på.

Vi är på väg till Alice Springs som ligger mitt i Australien. I mitten av 1800-talet red upptäckare här, kors och tvärs över landet, på kamel. En av dem var skotten John McDuall Stuart. Han räknade ut var kontinetens mittpunkt ligger. Alldeles nyss passerade vi den platsen. Senare har man med hjälp av geometriska datorprogram konstaterat att han bara hamnade sju km fel. Så just nu är jag verkligen mitt i Australien!